Exodus
PAYBACK Punkte
4 °P sammeln!
Exodus är den första poesi samlingen i svensk översättning av en av de mest framträdande rumänska poeter från diaspora, Emanuel Pope.När man läser dikterna i en följd det är slående hur de gradvis växer till ett universum. Det handlar om poesi som är under tecknet om att leva, en antagande poesi. Vi kan säga att dikterna är inte milda, varken tröstande eller skonsamma.Starka känslor, djupet inom människan, är uttryckta i skarpa ord, med en stark resonans, ibland chockerande, som trådarna i en väv förstärker varandra och tillsammans, bildar en helhet. Poeten håller sin ...
Exodus är den första poesi samlingen i svensk översättning av en av de mest framträdande rumänska poeter från diaspora, Emanuel Pope.
När man läser dikterna i en följd det är slående hur de gradvis växer till ett universum. Det handlar om poesi som är under tecknet om att leva, en antagande poesi. Vi kan säga att dikterna är inte milda, varken tröstande eller skonsamma.Starka känslor, djupet inom människan, är uttryckta i skarpa ord, med en stark resonans, ibland chockerande, som trådarna i en väv förstärker varandra och tillsammans, bildar en helhet. Poeten håller sin kritiska ilska riktad mot samhället, speciellt när det är orimligt och förödmjukande.
Emanuel Popes poesi stiger i utrymmet mellan kropp och själ. Det här ögonblicket är hans egen poesi, som reproducerar, beskriver och kritiserar i en form som , med sin vikt och täthet, ligger vid denna rösts ursprung och minne och motiverar den uppmärksamhet som vi måste ge den.
När man läser dikterna i en följd det är slående hur de gradvis växer till ett universum. Det handlar om poesi som är under tecknet om att leva, en antagande poesi. Vi kan säga att dikterna är inte milda, varken tröstande eller skonsamma.Starka känslor, djupet inom människan, är uttryckta i skarpa ord, med en stark resonans, ibland chockerande, som trådarna i en väv förstärker varandra och tillsammans, bildar en helhet. Poeten håller sin kritiska ilska riktad mot samhället, speciellt när det är orimligt och förödmjukande.
Emanuel Popes poesi stiger i utrymmet mellan kropp och själ. Det här ögonblicket är hans egen poesi, som reproducerar, beskriver och kritiserar i en form som , med sin vikt och täthet, ligger vid denna rösts ursprung och minne och motiverar den uppmärksamhet som vi måste ge den.
